Alpina idrotter

Begreppet alpina idrotter har du säkert hört någon gång. Kanske i samband med sportsändningar på TV. Men, ärligt talat, vet du precis vad det betyder? Det är faktiskt inte så många som gör det men om man tänker på ordets etymologi blir det ganska tydligt. Ordet alpin har ett släktskap med den snötäckta bergskedjan Alperna. Alpina idrotter skulle alltså kunna vara en beteckning för sporter som utövas på vintern nedför en bergssida. Begreppet används dock i en lite snävare bemärkelse än så och de alpina idrotterna är av tradition: slalom, storslalom, parallellslalom, super-G, störtlopp samt alpin kombination. Klassiska vinteridrotter med andra ord. Det som förenar de alpina idrotterna förutom att de kräver snö och branta backar är att man som utövare tar sig ner för en utstakad bana. I den här bloggposten ska vi bland annat titta på hur Sverige står sig inom dessa idrotter men även se på dem som äventyr och motionsformer.

Vad skiljer de alpina idrotterna från varandra?

Varför klassas då inte all utförsåkning som alpina idrotter, kan man fråga sig. Till skillnad från vissa andra populära former av utförsåkning innebär alpin skidåkning att banan man tar sig ner för har portar som markerar hur man måste åka i branten. Dessa är placerade med olika avstånd från varandra och det har stor betydelse för hur fort det går och för vilken teknik man använder sig av som åkare. Störtlopp är en riktig fartgren där åkarna kommer upp i enorma hastigheter. Slalom, där portarna står mycket tätare, handlar om helt andra typer av tekniska utmaningar. I Sverige har vi många slalombackar av hög klass och vi är också, som bekant, en väldigt framgångsrik nation när det gäller framförallt slalom och storslalom. Ingmar Stenmark, som briljerade i dessa idrotter på 70- och 80-talen, finns med i diskussionen om vem som är den bästa svenska idrottaren – alla kategorier. Det börjar nu dra ihop sig mot vinter-OS i Sydkorea 2018 och tar vi inte en enda medalj i någon av de alpina idrotterna får vi nog räkna med domedagsdystra tidningsrubriker. Eventuella guldmedaljvinnare kommer däremot att gå till den svenska idrottshistorien.

Alpin idrott som folknöje

De flesta svenskar prövar någon gång i ungdomsåren på utförsåkning. Väldigt många fastnar för det och planerar sina vintersemestrar utifrån ett intresse för alpina idrotter. Den idrottsliga aspekten hamnar då i skymundan och åkningen handlar helt enkelt om att få en spännande upplevelse ute i naturen. I Sverige har vi så många anläggningar att såväl rena nybörjare som mycket avancerade åkare kan hitta rätt nivå på utmaningarna. Skidåkning är en viktig del av turistnäringen i Sverige och för orter som Åre och Idre är otroligt viktigt eftersom det skapar stora intäkter och många arbetstillfällen i kommunerna. Beger man sig lite längre ut i terrängen, på så kallade off-pist äventyr, är det inte säkert att det finns mobiltäckning. Är man då ett gäng kan det vara en bra idé att hyra komradio ifall man skulle råka komma ifrån varandra. Det är inte minst bra utifrån en säkerhetsaspekt. Alpina idrotter kräver överhuvudtaget att man är noga med att tänka på sin säkerhet. Små misstag i backen kan få tråkiga konsekvenser.