Det finns många uppfattningar om hur man bör träna för att nå så stor framgång som möjligt inom en viss sport, oavsett vilken sport det gäller. Många förespråkar till exempel att man som barn tidigt bör inrikta sig på en sport, och träna hårt, för att ha en chans att bli elitidrottare inom den sporten. Ny forskning har dock visat att detta i princip är en myt, och att det motsatta faktiskt är mer effektivt – det är bättre att låta barn prova på så många olika sporter som möjligt när de är små, och de får gärna utöva fler sporter samtidigt. Det gör inte bara att barnen kan hitta en sport som de verkligen tycker är rolig, utan också att de får en allsidig träning som utvecklar alla deras förmågor – rörlighet, styrka, motorik och kondition, för att nämna några exempel.
En helt annan diskussion är huruvida man ens bör tänka på elitsatsning när barnen är så små. De som talar emot det är oroliga både för att det ska ta glädjen ur idrotten för barnen, och att det skapar ett utanförskap för de barn som inte visar naturlig fallenhet för sporten, och som därmed inte får lika mycket uppmärksamhet från tränare och ledare. Det sistnämnda har även det visat sig vara fel sätt att tänka, då barn utvecklas i olika takt – ett barn som till en början inte verkar särskilt skicklig inom en viss sport kan senare visa sig vara elitidrottarmaterial. Många är därför överens om att det är fel att börja tänka i elitidrottsbanor när barnen är små, och att man istället ska börja tävla på allvar först när de har kommit upp i tonåren.
Det finns också de som skulle vilja träna i en förening utan att överhuvudtaget elitsatsa, vare sig när de är små eller när de är vuxna. Finns det någon plats för dem i den organiserade idrotten? Svaret är allt oftare ”ja” idag, då fler och fler föreningar inom olika idrotter erbjuder dels en hobbyverksamhet för utövare av en sport som vill fortsätta träna och utvecklas på ett meningsfullt sätt, utan att tävla, dels en verksamhet för de som i vuxen ålder vill lära sig att utöva en sport som de tidigare inte ägnat sig åt. På det sättet behöver man aldrig känna att det är för sent att förverkliga en dröm man har om att åka konståkning, spela tennis eller ägna sig åt någon annan sport man inte fick prova på som liten. Det gör dessutom att en ännu större del av befolkningen kan känna sig välkommen i den gemenskap som är det svenska föreningslivet och den svenska idrottsrörelsen. I och med att man inte måste elitsatsa går det utmärkt att kombinera denna nya idrottshobby man får med de hobbys man redan har, till exempel att påta i sitt växthus, att läsa eller att laga mat.